|
Nu ska ni få läsa historien om hur jag gick ifrån tre av mina saker på bara två veckor.
För två veckor sedan var det mycket varmare ute, vilket betyder att det var ännu varmare på tunnelbanan. Det var så varmt så jag var tvungen att ta av mig min jacka. Det skulle jag aldrig ha gjort, för när det har blivit min tur att gå av så går jag bara rätt ut, med musik i öronen och lämnar min jacka på tunnelbanan. Idioten som satt mitt emot mig kollade på mig genom fönstret, men eftersom jag satt och läste såg jag honom bara lite smått i ögonvrån. Han måste ju ha märkt att jag glömde jackan, så varför höll han inte upp den eller kastade ut den ifrån vagnen? Många muppar finns i världen, men han måste nog vara en den största.
När jag kom hem ringde jag omdelbart SL:s hittegodsavdelning men de hade inte fått in den. Jag ska gå dit igen i veckan, men jag tror tyvärr inte att jag kommer få återse min kära jacka. Muppens tjej tyckte säkert att den var snygg så hon behöll den väl själv. Surt som fan var det i alla fall.
Förra veckan var vi på judiska muséet med skolan. När jag kommit till busshållplatsen märker jag att jag inte har mitt paraply med mig. Jag springer tillbaka och bankar på dörren. Som tur var så hade muséet inte stängt, utan jag kunde lätt hämta mitt paraply. Nu är det så att judiska muséet ligger på Odenplan och det är ju där min syrras skola ligger. Därför skulle vi alltså ha sällskap med varandra hem. Hon vägrade dock ta 4:an, så hon gick på tunnelbanan med hennes kompisar och det slutade med att vi blev skitsura på varandra. När jag sitter där på bussen och surar så lägger jag inte märke till att jag har gått på fel buss. Till slut hajar jag till och upptäcker att jag är vid Stadion, vilket man ju inte ska vara när man åker mot Gullmarsplan. Jag går av bussen där och hoppar på nästa i motsvarande riktning. När jag sitter på den bussen blir jag förundad av att 4:an åker mitt på Kungsgatan, det hade jag aldrig varit med om förut. Jag trodde att jag kanske hade glömt bort det och tänkte inte mer på det. Först när jag är vid S:t Eriks sjukhus tittar jag upp på displayen och ser då att det står "Linje 1". Jag trodde att jag inbillade mig och var tvungen att se efter en gång till. Åh nej, jag hade inte inbillat mig. Visst hade jag satt mig på fel buss! Igen! Jag var tvungen att gå av i Fridhemsplan för att slutligen ta 4:an till Julia. Då kommer jag på att jag gick ifrån mitt paraply på någon av bussarna. Jag gick alltså ifrån det två gånger samma dag men den sista var det för sent att återvända.
Igår var jag på väg hem från Danilo till pappa. När jag ser att tunnelbanan mot Fruängen avgår om en minut springer jag ner till perrongen så snabbt jag kan och precis när jag ska gå på tunnelbanan märker jag att "oj, vad min axel känns lätt!" och inser då att jag har gjort det igen. Jag har gått ifrån min fucking datorväska på tvärbanan! Helt otroligt att man kan vara så klumpig som jag. Jag sprang genast upp till spärrvakten och förklarade min situation och berättade att jag inte hade någon dator däri, men dyra skolböcker som jag INTE ville tappa bort och jag var rädd att någon skulle tro att väskan innehöll en dator och ta den. Spärrvakten säger då att tvärbanebolaget inte är detsamma som det som sköter Stockholms tunnelbanetrafik och därför kunde denne inte göra något annat än att säga åt mig att haffa förste bäste konduktör och be honom kontakta den tvärbanechauförr som körde när min datorväska försvann. Jag går alltså till den tvärbana som går till Alvik, haffar den konduktören(tolka hur ni vill) och frågar om inte han kan göra något åt min situation. Han förklarar då för mig att jag måste gå till en konduktör som åker söderut. Därför hoppar jag på nästa tvärbana mot Sickla udde. Där kommer dock ingen konduktör. Han bara sitter i sin jävla hytt och pratar i telefon. Jag var så frustrerad och förtvivlad så när banan når Årstaberg går jag av dig och tänker att om jag har riktigt tur så kan jag komma att hamna på samma tvärbana som jag gick ifrån min väska på. Jag går på tvärbanan mot Alvik, går fram till konduktören, berättar vilken tid allt detta inträffade och hur gärna jag vill få tag på den. Han frågar mig då om den är vit och jag svarar att ja, det är den och den innehåller ingen dator utan bara skolböcker. Han säger att de har min väska, går till förarhytten och ger mig den. Det finns inga ord för att beskriva hur glad jag blev då!
Slutsats av dessa klumpigheter: Jag måste komma igång bättre med övningskörningen, eftersom detta tydligt betyder att jag inte bör åka kommunalt!
...Fast det kanske också betyder att jag ska härmed hålla koll på mina grejer, inte läsa till dess att jag måste hoppa ut genom dörrarna för att komma av på rätta stället och framför allt, inte lyssna på musik så att jaginte hör de som ropar efter mig när jag återigen har gått ifrån något. (vilket aldrig mer får hända!!)
RIP min älskade skinnjacka
|
